I söndags var jag sugen på tacos. Jag blev sugen på tacos redan på lördagsnatten, faktum är att jag var så tacosugen att gick upp och kollade efter tacos i kylskåpet mitt i natten (jag hittade dock inga...).

Således började jag samla kraft för att övertala sambon om det förträffliga med tacos redan när jag vaknade. I timmar gick jag omkring här hemma och byggde upp rejält med energi för att kunna lägga fram min ståndpunkt så effektivt som möjligt. Till slut började det bli dags att ge sig av och handla. Jag tog ett djupt andetag och skulle just sätta igång min argumentation. Vad tror ni händer då? Givetvis slänger fruntimret ur sig:

”Vad säger du om att äta tacos idag?”

VA? Hur kan hon vara så fräck? Här har man gått och samlat kraft hela dan och så gör hon så mot mig! Med några enkla ord omkullkastade hon hela min argumentation, förringade mina ansträngningar som om de inte var värda ett enda dyft. Hon kunde ju i alla fall låta mig argumentera några minuter. Kämpa emot lite för för den goda sakens skull. Ta lite hänsyn till mina känslor. Men inte! Ingen segersötma för mig.

Visst kan vi äta tacos, men jag tänker vara bitter när jag gör det!

I ett antal månader har jag fått nöja mig med gamla trasiga grafikkort. Till exempel har fläktarna havererat på alla gamla kort jag har. På grund av detta har jag fått skapa några mer eller mindre estetiska nödlösningar. Kolla till exempel på detta Radeon X800SE:



För att kunna använda det var jag tvungen att sätta på en ny fläkt, och eftersom jag inte villa lägga 200:- på en ny fläkt när kortet inte ens är värt hälften så mycket, så bestämde jag mig för att trycka dit en processorfläkt jag hade liggande. Lägg särskilt märke till den eleganta tejpbiten som håller den på plats. (Nere i högra hörnet ser man tydligt hur kortet såg ut när det var nytt.)

Det skrämmande är att detta inte är det enda grafikkort jag har hemma med en processorfläkt på.

Nu har jag i alla fall beställt ett nytt grafikkort. Äntligen. Förhoppningsvis kommer detta nya grafikkort att bringa glädje här i hemmet. Jag är givetvis ganska uppspelt, men jag tror att även min sambo kommer att uppskatta det, då hon slipper höra allt tjat om att jag behöver ett nytt grafikkort.

"Eller kanske hade han tvärtom bevarat tillräckligt mycket konstnärsminne för att finna ett nöje i att iakttaga hur dessa individuella särdrag fick en mer allmängiltig innebörd så snart han såg dem lösryckta och befriade i ett äldre porträtts likhet med ett original som det inte föreställde."

- Marcel Proust "På spaning efter den tid som flytt"

Visst måste man bara älska en bok där en sådan menig inte utmärker sig, utan snarare inlemmar sig själv i ett kollektiv, där dess längd och komplexitet snarare signalerar ödmjukhet och ovilja att sticka ut i förhållande till sina grannar, och således blir en i mängden av ett stort antal meningar, som kan stoltsera med både längre som svårgripbarare ordflöden i ett vidsträckt landskap av ord och satser som sträcker sig mot och förbi denna prosans horisont.

Om ni undrar så har jag gett mig på Marcel Prousts romansvit "På spaning efter den tid som flytt". Min gissning är att det kommer ta mig runt ett år att komma igenom detta mastodontverk, men om resten är lika bra som det jag hittills läst¹, kommer det vara ett sant nöje.

1. Jag har kommit igenom en sisådär 6-7%, eller drygt halva första boken.

Jag har under hösten fått mina tänder servade. Jag hade en bråkig visdomstand som behövde lite tillrättavisning, så det var inte så mycket att göra annat än att ta tjuren vid hornen och bege sig till tandläkaren. Det visade sig vara en ganska sällsam upplevelse.

Jag fick vid mitt första besök frågan huruvida jag var nervös. Vad är det för fråga egentligen? Klart som f*n att man är nervös! Vad som helst kan hända; man kan skriva in fel datum i sin kalender så att man dyker upp på fel dag, väckarklockan kan besluta sig för att ta semester på morgonen så att man vaknar två timmar för sent, man kan bli bortrövad av stråtrövare... ja ni fattar¹. Va? Nervös för borrandet menar du? Varför skulle jag vara det?

Det mest skrämmande med hela upplevelsen visade sig vara den vämjeliga McHambugerkedja-lukten man får stå ut med i trappuppgången på väg till besöket. Vi hade en liten diskussion, min tandläkare och jag om huruvida han borde hälla ut desinfektionsmedel och dylikt i trapphuset för att skapa en mer passande ”tandläkarlukt”², jag tror dock inte att han ämnade göra det. Synd.

Vid mitt sista besök fick jag träffa en tandhygienist. Ett vänt litet fruntimmer med en uppsättning riktigt vassa redskap. Hon skulle ta bort tandsten. Det gjorde ont. Givetvis hade jag bara tandsten på de ställen i munnen där det känns som mest. I vilket fall som helst så ägnade hon större delen av en timme med att peta på mitt tandkött med en riktigt vass pinne. När hon slutligen är nöjd med den mängd blod hon lyckats utgjuta, tar hon fram en spegel och visar mig mitt, vid det här laget rejält sönderhackade, tandkött. Du är lite röd här, säger hon. Nähä?

1. Vanligtvis brukar jag vara nervös för fakturan som man brukar få med sig hem efter besöket, men inte denna gång då jag fått ingreppen sponsrade. Snart dyker det nog upp några firmaloggor att klistra fast på garnityret.
2. Jag föreslog också att han skulle sätta upp högtalare och spela skräckfilmsljud i trapphuset, för att riktigt uppnå den där idealbilden av ”Tandläkare”. Jag hade i alla fall uppskattat det.