"Eller kanske hade han tvärtom bevarat tillräckligt mycket konstnärsminne för att finna ett nöje i att iakttaga hur dessa individuella särdrag fick en mer allmängiltig innebörd så snart han såg dem lösryckta och befriade i ett äldre porträtts likhet med ett original som det inte föreställde."

- Marcel Proust "På spaning efter den tid som flytt"

Visst måste man bara älska en bok där en sådan menig inte utmärker sig, utan snarare inlemmar sig själv i ett kollektiv, där dess längd och komplexitet snarare signalerar ödmjukhet och ovilja att sticka ut i förhållande till sina grannar, och således blir en i mängden av ett stort antal meningar, som kan stoltsera med både längre som svårgripbarare ordflöden i ett vidsträckt landskap av ord och satser som sträcker sig mot och förbi denna prosans horisont.

Om ni undrar så har jag gett mig på Marcel Prousts romansvit "På spaning efter den tid som flytt". Min gissning är att det kommer ta mig runt ett år att komma igenom detta mastodontverk, men om resten är lika bra som det jag hittills läst¹, kommer det vara ett sant nöje.

1. Jag har kommit igenom en sisådär 6-7%, eller drygt halva första boken.